Fredags fräckis

Såhär känner jag mig nu...

Vänner...

Goda vänner är som stjärnor,

du behöver inte alltid se dem

men du vet att de finns där.

ÅNGEST!!!!!!!

Åh, vad jag har längtat efter de här dagarna. I 3,5 år har jag väntat, längtat och räknat ner men nu när jag väl sitter här och läser mina vänners c-uppsatser känner jag pirret i magen. Vill inte, törs inte. Jag är inte så orolig för min egen uppsats den löser sig. Kompletteringar kommer jag få och det är bara att ta tag i men att ge respons på nån annans arbete. Jag vet ju inte ens vad som är bra i mitt sätt att skriva hur ska jag då kunna diskutera nån annans arbete... Ja, imorgon går tåget mot Karlstad. Antar att på tisdag kommer den absolut skönaste tågresan att infinna sig... resan från Karlstad hem till lilla Katrineholm ÅH, sååååå skönt men skrämmande vad händer sen. Återigen utsläppt på arbetsmarknaden utan en aning om vad som händer... Arbete har jag men hur länge, måste jag söka nytt snart igen. Precis samma dilemma som för 9 år sedan när man klev ut från Järvenhallen, 19 år och hade ingen aning om vad som väntade runt hörnet. Jo, det är klart nu har jag en titel, förskollärare! Låter ganska bra måste jag erkänna! =)

Nu är det bara att bita i den sura grävlingen! Nu är jag här och det är bara att ta nästa steg.

....................................................................................................................................................Wiiiiiiiiiiiii

Dexter fyra månader

Dexter i snö...

Det är så typiskt, varje gång jag startar filmkamern då slutar han att busa. I alla fall här kommer en liten snutt av mitt lilla troll som inte är så liten. För att kunna ge rätt mängd mat så skulle jag idag väga honom. Räknade med att han skulle väga ca. 14 kg men höll på att inte kunna ha honom kvar på armen vågen stannade på ca. 16 kg. Undrar vart dom kg sitter... Nä, nu ska ni få se filmen i stället för att höra mig bubbla om en massa kg hit och dit.